Rädslan som kommer.

Du lär dig aldrig. Du kommer aldrig att veta, för jag kommer aldrig att berätta. Kanske borde jag. Kanske finns en chans att du skulle bli bättre om jag berättade för dig. Hur jag mår när du håller på som du gör. Rädslan kommer krypandes på en gång. Men jag har lärt mig att gömma min känslor, min rädsla och ilska. Gråten trycker i bröstet, den vill bara ut, som en ångvält som försöker riva ett hus. Livet blir ganska tomt när man lever i en lögn. Med något att gömma och inget att visa. Du har inte lärt dig något förutom att förstöra, saker som folk som älskar dig inte kunde låta bli. En dag kommer det slå dig, rakt mellan ögonen, att du inte är sexton år längre. En dag kommer de människor som brukar välkomna dig med öppna armar, att gömma sig och låsa dörren. Människor som har lyssnat till dig har varit rädda. Nu är du ledsen, men du kommer aldrig att förändras. Du kan inte ändra på saker du redan har gjort. Försök inte komma med några patetiska lögner för jag ser i dina ögon, att du aldrig kommer ändras, och du kan fortfarande inte ändra på det förgågna. Du vet att jag älskar dig. Jag älskar dig, men du kan inte fortsätta för du gör mig rädd. Jag vill inte längre. Den tiden är förbi nu. Du måste sluta.

Snälla, för mig, och för alla andra. Nu orkar jag inte gå med rädslan längre. Varje kväll.

Vart leder det någonstans

Saker blir aldrig som jag vill att dom ska bli, bara i min drömmar. Jag har aldrig varit villig till att ge bort mitt hjärta eller låta mig själv tro. Jag har väntat hela mitt liv, på en tid som denna. Den här gången hoppas jag, att jag ska kunna se ljuset. Så gör mig till en believer, för en enda gång i mitt liv. Precis här och nu, rör vid mig på något sätt, låt de ske ikväll, allting finns där. Jag vet inte hur, men jag är redo att se. Ta bort varenda skugga av tvivel i mitt sinne, för jag vill tro.
Jag har suttit här, stirrat på regnet, alldeles själv inatt. Nånting med dig gör att jag ler med tårar i ögonen. Kanske har du märkt, kanske kan du berätta vad som har hänt mig. När du säger mitt namn, rör vid mitt hjärta igen, gör det att jag börjar tro. Varför kan inte de här vara en av de tider då jag kan se klart? Låt ditt ljus skina, jag lovar jag kommer aldrig glömma.

Ögonblick av självhat och hög kärlek till mig själv

Vissa människor gråter alltid för saker dom skulle eller skulle inte ha gjort. Jag ser mitt ansikte i spegel, varje dag, och jag vet att allt, allt var sant. Du, jag har en fråga, har min generation en förbannelse över sig? För vi simmar alla i vatten, men vi dör av törst. Åh jag har så mycket i mina tankar, ibland känner jag mig riktigt djävlig. Min vän, du borde lyssna på det här. Någon berättar, berättar sanningen, men forskarna tror inte på honom. Dom säger att han inte har några bevis. Gud, jag har en fråga, vad ska vi göra? Vad ska vi göra med all denna ammunition, när vi inte kan använda den på dig? Jag är mitt uppe i en konflikt, om vad jag vill göra och vad jag måste göra. Jag förutsåg, en annan sorts mig. Vem är du, som säger att du älskar mig. OCh vem är jag som ifrågasätter vem du är. Vem är du, som slår dina armar omkring mig. Vem är du, som har bärt mig så här långt. Vem är du, som har gett mig detta mänskliga hjärta att känna, älska och hata med? Jag blir hög av kraften från dina smekningar, jag är förgiftad av lögnerna jag hatar så mycket. Jag är förvirrad och bedövad, från den yttersta tåspetsen till toppen av mitt huvud, av att ditt beskådande kunde göra något som detta mot mig. Genom smärtan, skammen och skulden, ta mig härifrån, ta mig ifrån min konflikt och ge mig friheten. Friheten att låta allt gå.