Varför står tiden stilla?

Ibland gråter jag, för livet, för familjen, för lycka och olycka, för glädjen eller för ondskan.
Den här gången vet jag inte varför jag gråter, men allting känns så tomt. Det finns ingenting nånstan. Även fast allting finns runt omkring. Vad är jag ute efter den här gången? Vad missade jag förra gången? Tankarna snurrar och snurrar och snart orkar jag inte höll huvudet högt längre. Vem gav mig rätten att klaga? Jag vill inte klaga, men jag måste få ur mig nått, för nu spricker bubblan när som helst. Jag skulle ge vad som helst för att se livet ur någon annans ögon, bara för en dag. Vad skulle jag göra om ja kunde vara som dom? Jag faller längre och längre ner i drömvärlden och jag känner att om inget händer snarast kommer jag vara fast där. Allting försvinner ur min räckvidd och jag känner mig ensamast av dom ensamaste. Löjliga spökande tankar som gör att jag måste skriva ett sånt här löjligt jobbigt blogg inlägg. Ett klagande och självömkande blogginlägg. Patetiskt. Men jag har hört att vardagen är väldigt överskattad. Demonen är tillbaka och jag vet inte hur jag ska bli av med den. Min gamla vän demonen, de är visst någon som vill att jag ska komma hem ? Jag har ingenting emot vad somhänder nu och vad som har hänt förut. Bara de händer nånting snart! Jag kommer ligga på golvet snart, det är där du kommer hitta mig. Lägg mig ner och låt mig sova till slutet.


Vad var de här för mening igentligen ?