Lokalbedövning av förståndet.

Tvåsamhet är ondska och singellivet dödar.

Jag vet inte hur, inte när eller varför. Men det började. Det som alltid har präglat mitt liv.
Det går inte en dag utan att jag blir påmind. Jag försöker förtränga, glömma och gömma.
Men hela tiden, är det någon eller något som påminner mig om vad som har hänt. Jag trodde för en stund där att de började blekna, men idag togs det upp igen. De är inte rättvist, all den smärta det har lämnat i mig. För alla gånger det har sårat mig, tryckt ner mig, fått mig att försvinna. Ett ärr större än vad som kan beskrivas, rivs upp. Varför? Alla rädsla, allt hat, all gråt, men ändå all denna kärlek. Varför?

Snälla, vagga mig till sömns, ge mig något för att glömma. Gör något åt allt som påminner mig.
Det går inte göra ogjort. Det spelar ingen roll, jag gömmer mig. Men på något sett hittar de alltid tillbaks till mig.