Självförintelse

Självutlämnad till självförintelse är något som skrämmer mig. Är de verkligen andra som sårar eller skadar oss mest? Är det egentligen inte vi själv som sårar mest. Våran egen feghet och förminskade styrka. Våga vara.. eller? Uppskattar vi verkligen det vi har när vi har det eller uppskattar vi de som mest när vi har förlorat de?